Inspirerande möten med medmänniskor

Sedan ett par år är jag volontär inom Röda Korset, bland annat så tränar jag svenska med nyanlända varje onsdag på Stadsbiblioteket. Det är ett inspirerande och roligt arbete som innebär möten med människor från jordens alla hörn. Hösten 2015 blev speciell med den stora flyktingström som kom till Malmö. Här är lite om mina funderingar och erfarenheter som jag skrev ned.

Plötsligt är den stora strömmen med flyktingar i Malmö. Det är början av september och jag har läst att det är kaotiskt på Malmö Central. Kan jag göra något? Jag söker mig dit för att med egna ögon se vad som händer. Vid ett provisoriskt bord mitt i ankomsthallen finns redan frivilliga på plats, delar ut smörgåsar, frukt, vatten, våtservetter, blöjor. Det man sett på TV är verklighet i Sverige. Upp från rulltrappan kommer flyktingar i stundtals strida strömmar.

Nästa dag är omtumlande! Jag hoppar in där jag tror att jag kan göra nytta, och förundras över alla dessa frivilligkrafter som utan varsel ställer upp. Jag möter blickarna, ser familjer, barn, unga pojkar, män, kvinnor. De har alla en lång, mödosam och traumatisk resa bakom sig. Det blir för rörigt inne i ankomsthallen, volontärerna från Refugees Welcome flyttar ut på planen utanför Centralen och organiserar upp serveringen. Röda Korset är på plats och en buss, som ska bli basen för verksamheten på centralen, är på väg från Göteborg.

När den anlänt anmäler jag mig som frivillig, det känns naturligt eftersom jag redan är engagerad i Röda Korsets språkcafé på Stadsbiblioteket sedan några år. Jag uppskattar den professionalism som präglar arbetet, även om mycket av rutinerna håller på att formas. Migrationsverket är på plats, Refugees Welcome har full snurr på sin servering och klädinsamlingen nere i cykelgaraget fylls kontinuerligt på. Röda Korsets ungdomsförbund (RKUF) är där, sparkar boll och leker med barnen. Men det är fortfarande kaos. Ankomsthallen är full med väntande människor som ligger och sitter på golv och bänkar.

Till bussen kommer en strid ström av människor med skoskav, förkylningar, magont, oro, tandvärk. Det är mammor, barn, unga män, äldre män och kvinnor. Som icke medicinskt utbildad kan jag enbart hjälpa till med att samordna kön till de läkare och sjukvårdare som stundtals är på plats, lugna, dela ut vatten, hjälpa till att hitta rätt perrong till rätt tåg, lyssna och vara medmänniska. Många är de Malmöbor som kommer fram till bussen och undrar hur de kan hjälpa till. De lägger en slant i bössan och vissa anmäler sig som frivilliga. Jag delar ut material om Röda Korsets verksamheter.

Jag fortsatte arbeta i bussen fram till att verksamheten flyttade till Posthusplatsen. Då infördes kravet på utbildning, varför det blev ett hack i mitt engagemang tills jag hunnit gå kursen. ”Ska det vara nödvändigt?” funderade jag, men insåg efter den kursförmiddagen att den fyllde ett stort behov, inte minst för att vi fick en ordentlig genomgång av de lagar och förordningar som gäller kring flyktingar, asyl, uppehållstillstånd etc. Den första tiden var det många rykten i svang på Centralen och frågor som jag inte kunde svara på. Ett felaktigt svar skulle kunna få livsavgörande konsekvenser.

”Vad gör du på Centralen egentligen?” frågade vänner och bekanta. ”Jag är snäll, försöker vara en medmänniska, vara uppmärksam och inte minst fixa vad än som behövs”, svarade jag. Inget gick ju att förutsäga. Vad som skulle hända berodde ju helt och hållet på vilka människor som kom och deras behov.

I efterhand flimrar minnena förbi. En man som kommer fram och vill dela en upplevelse. Jag bär Röda Kors-väst och han utgår från att jag är doktor… Han visar en bild i sin telefon på en kvinna och en liten baby och berättar stolt hur han som tandläkare förlöste henne på en båt mellan Egypten och Sicilien. En annan dag visar en man en bild på en liten leende flicka i rosa kläder. På stapplig engelska förklarar han att hon är död. Han går undan och gråter. Och så är där en liten snaggad kille som saknar bra skor, vi slår följe till Cykelgaraget och han hittar ett par nya i klädinsamlingen. Han är 12 år och kommer från Afghanistan. Han går nära mig hela tiden, jag förmanar honom att inte gå mot röd gubbe och är extra morsig, han lämnar inte min sida. Där är mamman med den lille pojken som fyllt blöjan och en ny blöja finns inte att uppbringa, det stinker på den gemensamma toaletten. Jag springer ned i cykelgaraget igen och hämtar. Mamman och jag skrattar åt situationen. Den lille är hur glad som helst. En annan mamma får ett epileptiskt anfall, pappan är bekymrad, de små barnen leker själva inne bland alla gosedjuren. En frivillig tar hand om dem. Där är den magre, unge mannen med magsmärtor som får ligga på en soffa i avvaktan på taxi till SUS. Bakom baracken sitter en annan ung man som fått besked om att hans mamma är allvarligt sjuk i Turkiet, och han vill nu göra den långa resan tillbaka till henne. Jag följer tre killar till tåget och frågar dem var de har sina väskor. ”Vi har inga, vi har bara det vi har på kroppen”, svarar de och hoppar på ett extrainsatt tåg till Stockholm.

Så flyttar verksamheten ut till Malmömässan. Efter en blåsig och kall promenad från tåget kommer jag in i ett hav av människor. Till en början är det svårt att ta in allt. ”Är detta möjligt?” tänker jag. Ute på ”lagret” hittar jag Jenny som är ansvarig tjänsteperson från Röda Korset, får min väst och instruktioner. Jag vandrar runt på mässgolvet, kramar en liten flicka, kickar ballong med en kille, tröstar en äldre kvinna med ryggsmärtor. Jag pratar lugnande till henne på svenska, tror hon förstår. En hel familj med storpappan mitt i högen ligger och sitter i oviss väntan. ”Hur länge ska vi vara här? Vart ska vi?” frågar de. Jag har inga svar men pratar med pappan och sönerna, lättar lite på deras tryck. En gravid kvinna kommer fram, pekar på sina för små skor vars hälar hon behövt trampa ned för att kunna få dem på fötterna. Jag hittar inga andra åt henne. Ser henne sedan med ett litet barn i famnen, ett annat på filten bredvid. Vi utbyter blickar – två små barn och ett till i magen. Under normala förhållanden en utmaning, men på flykt? Hur klarar man av det? Det saknas tillräckligt med duschar, det är si och så med medicinsk personal på plats. En pappa är orolig för sin lille son som har diarré sedan flera dagar. Jag försöker komma med de goda råd jag har som mormor. Och så sopar vi golvet. Vi får hjälp av en massa barn.

Vilken var den största utmaningen?
Att plötsligt befinna sig mitt i en av vår tids största flyktingströmmar. Att sätta in pengar på ett konto är en sak, men att stå öga mot öga med en medmänniska är en annan. En medmänniska som genomlidit krig, uppbrott, ovisshet, en mödosam resa med tåg, båt, till fots. Och som har lång väg kvar.

Vad har varit mest givande?
Att få möta dessa människors styrka! Mitt i allt elände och bland alla bekymmer fanns det ett leende, ett skratt. Men också att en liten gest av omtanke kan betyda så mycket; en kram, en näsduk, visa att det inte är vi och dem, utan vi är ett vi. Men också det otroliga engagemang som folk visade, många ville skänka pengar och saker, som kom fram och frågade vad de kunde göra. Det kändes som att alla ställde upp.

Vad har varit extra tufft?
Vetskapen om att det finns oändligt många flyktingar ute i Europa som fastnat bakom stängsel och murar, passkontroller och ovilja från länder att dela på ansvaret. De existerar och försöker uthärda. Det har varit och är oerhört frustrerande. Men också att situationen i Syrien och andra krigshärdar tycks bortom fred.

Om du vill arbeta som volontär inom Röda Korset hittar du mer information här.

Ankomst Malmö

Malmö Stadsarkiv samlade in vittnesmål från flyktingvågen hösten 2015 i antologin ”Ankomst Malmö” och där ovanstående text ingår. Mer om boken hittar du här.

Fotograf Johan Bävman